(Lektor HENRIK PETRINIS namn torde förut ha mött kollegerna i språkartiklar i Svensk typografitidning. Redan år 1933 ”framlade ett hundratal lektorer och adjunkter i Stockholm, på lektor Petrinis tillskyndan, en hemställan till k. mt om åtgärders vidtagande för stavningens förenklande”. Efter sex års väntan kom k. m:ts svar: ingen åtgärd.
Vi tror att kollegerna är intresserade av att se hur verkligt radikalt lektor Petrini vill reformera vårt skriftspråks stavning. Hans förslag kan i dag verka som en utopi, när vi vet att det möter ett kompakt motstånd från de lärda specialisternas sida och från deras som lärt sig ”konststavningen” och anser att kommande generationer inte bör ha lättare än de. När man kan en sak är den inte svår, hur mödosamt det än var att lära sig den.
En utopi kan bli verklighet, och det är hedersamt för typograferna att inte avböja att ta del av ett verkligt radikalt förslag till en stavningsreform. Sedan får framtiden utvisa, vart utvecklingen kommer att leda oss. —Red.)
Nu liger hela skolväsendet i stöpsleven, o man söker me jus o lykta äfter metoder at kuna ordna undervisningen så, at lärjungarna ska få den bästa utbildningen på den korta tid som står til förfogande. Men tyvär ser man inte skogen för bara trän, utan man utgår okritiskt från at den nya skolan ska je sama utbildning som den gamla i ala detaljfrågor, t. o. m. när dä jäler en så underordnad sak som ordens stavning, fastän var o en borde begripa at vid skrivning så är dä ordn som är dä viktigaste, för skriftns ändamår är at lämna et medelande, liksom läsningens är at förstå et skriftligt medelande.
Skolreformens första upjift bör då vara at ur den gamla skolans äfterlämnande arv utränsa al slentrian som onödigtvis tar op lärjungarnas tid o krafter. Så beräknas den nuvarande rätstavningsundervisningen ensam kosta varje folkskolebarn et helt år av däs skoltid. Men ur ska man kuna jöra något åt den saken? Låt se!
För upfiningen av bokstavsskriftn hade våra förfäder hitat på et anat knep för at medela säj me varandra, när de befan säj utom hörholl: man använde et slags rebus, som utjordes av en tavla som förestälde dä muntliga budskap man vile sända, o dän fik motagaren tolka så got han kunde. Sedermera fan man at dä var mera praktiskt at använda bilder, s. k. hieroglyfer, som representerade ordn i dä muntliga budskapet. Däta slags skrift kalas ordskrift o användes än i dag i Östasien.
Men redan omkring 1800 år f. K. hitade någon, antagligen en ejypter, på at gå änu et steg i sama riktning o delade op varje ord i de olika konsonantljud varav dä bestod, o uptäkte då en häpnadsväkande föränkling; han fik på däta vis inte fram mer än sirka 20 sådana konsonantjud, som altså kunde bilda språkets ala tusntals ord, bara jenom at däsa kombineras på olika sät — o därmed var bokstavskrifn upfunen.
Däna underbara upfining fik en stor användning hos olika folk, ss ejypter, hebreer, fenikier, pärser m. fl., o bidrog til at utbreda den mänskliga kulturen över hela den ”gamla” värdn. Omkring 600 år f. K. kompläterades däna skrift, den s. k. bokstavsskriftn, av grekerna, som införde bokstavsteken även för vokaljudn. Från grekerna kom bokstavskriftn til Mindre Asien o Italien, o från romarna til dä övriga Europa, dok til Rysland mer diräkt från Grekland.
Härav förstår vi varför de europeiska folken har sama slags skrift o nästan idäntiskt sama bokstäver; ja, me några smäre ändringar skule sama konsonanter betekna sama jud i de olika europeiska språken.
Men skriftn ska vara skriven på idäntiskt sama språk som läsaren beräknas utläsa den på, m. a. ô. varje bokstav i skriftn ska svara mot et enda konsonantljud vid läsarens utal, o omvänt. Är nu vår skrift bygd på däna grundidé: et jud — et teken? Låt se!
Sche-judet teknas i svänskan inte på bara et sät utan på mer än 20 olika sät: sch, sk, stj, stg (östgöte), sh (shirting), ch, g (gentil), ge (loge), ets.
J-judet är inte stort bätre. Men hur ska man kuna jöra något åt al däna stavningsoreda? Man får försöka konstruera et reformförslag grundat på prinsipen et jud — et teken. Vi tar et konsonantjud i sänder o börjar då me
1:a. S-judet. Däta jud är ofta samankoplat me andra jud på olika sät, t. e. k i x, t til ts äler bara s i aktie, äler rent av saknas dä ss i profetia. Al oreda med s-judet avskafas jenom
1:sta reformen. S-judet teknas altid me s, o bokstaven s utläses altid me s-jud. Härav följer at bokstäverna c, x o z avskafas där de nu förekomer.
2:a. Sche-judet. Ändå änklare är dä at klara av sche-judet:
Sche-judet teknas med z, som nu får heta ze. Man skriver altså sink, sijenare, senit ets., men zäl, zed, bridz ets. Tänk så änkelt!
Kan man fortsäta o leta fram nån mer lika praktisk reform?
Närmast z-judet komer j-judet me däs 19 olika betekningar t. e. j, g, gj, dj, tj, hj, (li million alt.) ig (Svärige, original), gi (religion). Byter man ut ala däsa olika j-judsbetekningar mot j, får man p. s. s. den lika omedelbara
3:e reformen: J-judet beteknas altid med J, varav omedelbart följer läsregeln:
Bokstaven J utläses altid med J-jud.
Då bokstaven c altså nu är ledig, så kan vi försöka använda den som teken för tj-judet. Vi försöker altså me
4:e reformen: tje-judet stavas me c, t. e. cemi, col, cortel, cänst, campion, cälke, cär, katecés, kultce, potces, moacé, stilce ets.
Som vi ser går däna reform aldeles utmärkt, o en särzild fördel är dä, at man inte behöver lära sej när k ska utalas hårt framför len vokal, t. e. kö, kör, kiosk.
Presis på sama sät kan man ordna op dä enda återstående konsonantjudet, nämligen äng-judet. Däta beteknas vanligen me ng i brist på en egen bokstav. I många ord utalas ng som ngg, t. e. fungera, o gn volar nybörjaren en del svårigheter som försvune om ängjudet finge en egen bokstav. Även härvidlag står dä en redan utranzerad bokstav o väntar på at få någon användning, nämligen q. Användes i stälet dä mer praktiska ñ som teken för ängjudet fås utan vidare bråk o krongel
5:te reformen: äng-judet teknas med ñ som får namnet äng; t. e. broñs, bloñd, añpir, päñsné, mañnet, hañgar, arañzera.
Med däsa änkla o lätfatliga regler har vi i huvudsak ernåt följande egenskaper hos vår skrift beträffande konsonantjuden:
mot varje jud i talet svarar altid et enda teken, o mot varje bokstav i skriftn svarar et enda jud i dä talade ordet, o härmed har vi återfunit bokstavskriftns urspruñliga idealform.
Följdsats. I en så ränsad skrift fins dä iña stuma bokstäver.
De rätstavningsändriñar som jorts under dä sista århundradet har ökat ut dubelkonsonanterna snart sagt i dä oändliga, så at man numera får göra at däsa utjör dä svåraste ämnet i hela småskolan. Man tyks på högre ort tro at dä hör til vårt ”kulturarv” at altid utmärka i skriftn när en betonad vokal är kort t. e. ”skillnad”, ”villkor”, där man förut hade änkel konsonant — men däta är ju raka motsatsn til at ratzonalisera.
Istället hade man bort läga an på at minska antalet dubelkonsonanter i skriftn. Åtminstone hade man bort kuna avskafa dubelkonsonant 1:o äfter obetonad vokal, o 2:o äfter long vokal. I däsa fal är ju de dubla konsonanterna absolut värdelösa, för at inte snärare säga skadliga; men även 3:o före anan konsonant i sama stavelse värkar dubelkonsonanten onytig o jör skriftn klumpig o svårläst t. e. ”hällre”. Hälst borde man dok försöka ta steget ful’t ut o i
6:te reformen avskafa dubelkonsonanten, även den zenbara, t. e. avita, bortaga, häröra, iaktaga, medela, riksamtal.
Anm. Jenom reformen 6 viner man en stor besparing på bokstäver utan anan risk än den at läsaren kan behöva ta sej en kort funderare på et flertydigt ord ss fult, kalt, vist, vishet; falna, stapla, talrik; lag (lagg), lät (lätt). Vid behov kan man då ernå önskad tydlighet jenom at med en alternativ aksent anje om et vokaljud ska vara longt äler kort, t. e. he’ta — het’a, sti’l — stil’, su’ga — sug’a, fu’lt — ful’t.
I. Jenom reformen 1889 bestämdes at longt ä-jud teknas me ä utom i ordet det. Då nu t är stumt, så kom ordet ”det” at i stockholmskan, som saknar longt ä-jud, utalas som de i st. f. dä riksvänska dä. Härav får den undantagslösa
7:de reformen: Longt ä-jud stavas med ä, t. e. dä.
Redan Stiernhielm använde stavningen dät. Dä är bara et fåtal ord där däna reform änu inte är jenomförd ss i ordlistans vilseledande stavning ”succé” av ordet syksä, o rent av löjlig är ordlistans stavning av ordet partär, som får heta partärr. T. o. m. et numera så yterst vanligt ord som ampär vågar sej den nya ordlistan inte på utan kalar 'et för ”ampere”. Reformen 7:o jäler bara några få främmande ord o torde vara yterst lät at jenomföra.
II. a) I främande ord användes ursprungligen inte bokstaven ä, utan ä-judet bands vid bokstaven e i de inkorporerade orden, företrädesvis i deras slutstavelser när däsa var betonade, o jör så än.
b) Före j stavas kort betonat ä-jud me e i 52 ord, t. e. mej, men me ä i säja, träjon, väja.
c) Före äng-jud stavas kort betonat ä-jud med ä i 57 ord, men me e i 7 ord.
d) Före x (ks) stavas kort betonat ä-jud me ä i 8 ord, men med e i förstavelsen ex-, o i 5 andra ord. Härav fås
8:e reformen: Kort betonat Ä-jud stavas me Ä, men i betonad slutstavelse beholes e-stavningen alternatift tils vidare.
III. Svänska språket har i fråga om dä obetonade ä-judets område fåt utvekla sej frit utan lärda klåpares ingripande, o följden har blivit den, at språket har utveklat två lagar, konsekventa som naturlagar utan et enda undantag:
A. Obetonad stavelse som slutar på vokal har aldrig ä-jud, jfr a);
B. Obetonad stavelse som slutar på konsonant har aldrig e-jud.
Anm. 1. I dä mångomskrivna ordet ”taket” är sista t stundom stumt, o ordet skrives då ”take”.
Anm. 2. Et zenbart undantag från regeln A utjör ordlistans peruk, ursprungligen perruk.
Här ser vi et subtilt fal av motsvarigheter melan de olika europeiska språken.
Anm. 3. Vidare kan man se av sama regler at orden ateljé o inzenjör är felaktigt nystavade, så at de bör rät’as tilbaka til sin ursprungliga stavning me i istälet för j, altså atelié o inzeniör (jfr linje, men äj linie, linea).
Obetonat ä-jud stavas me ä, om dä är tydligt, äljest me e. I slutet av en stavelse stavas därför ä-judet me ä, likaså om stamen har ä, jfr nähäj, räntabel. Blir stamens ä obetonat i et avlet ord, så bör stavningen me ä bibeholas. Likaså ändras e till ä om en påföljande dubelkonsonant dras in: ”dressyr” blir altså dräsyr. Men i ”dessäng” o ”dessär” etalas e me e-jud, o då rät’as stavningen til desäng o desär. Härtil komer at en del oreda i stavningen upkomer av at ä-judet teknas me i i en del ord framför äng-jud, t. e. ”distingerad”. En god förbät’ring av stavningen vines tydligen om man tilämpar
9:de reformen. Obetonat Ä-jud stavas me Ä i stavelse som slutar på vokal o framför äng-jud.
Anm. Härav följer at obetonat e bör läsas ut me tydligt e-jud, t. e. jesäl’; i ordet härbrä utalas den obetonade vokalen, o då är dä klart at t. o. m. den nyaste uplagan av Sv. A:s ordbok har upenbart felstavat däta ord.
En del osäkerhet i stavningen o utläsningen av obetonat o svagt betonat e erbjuder de inkorporerade främande ord som man inte har hunit inpasa med säkerhet i de svänska ordgruperna, t. e. mate-riel äler mater-iel, för at inte säga materia; se-kväster äler sek-väster, pär-uk äler pe-ruk, för at inte säga per-ruk? Däremot erbjuder de vanliga svänska orden föga osäkerhet ss lem — dem, för at inte säga dom — de är redan inlärda jenom redan gamal vana. Men ska man skriva arteriel men artär, atmosferiler men atmosfär? Sånt är likjiltigt, huvudsaken är at man skriver så, at läsaren förstår vad man menar.
Lika änkelt är dä at definitivt ordna vad som återstår, bara man fortsäter på sama sät:
8:e reformen: Å-judet stavas me o, o bokstavens namn ”o” utalas me å-jud. Bokstaven ”å” utränsas helt o holet. Däna reform är av sama slag som ala de föregående o lika änkel o fulständig som de. Härtil komer at man inte behöver ändra stavningen av å-judet vid försvänskningen av de många inströmande nya främande orden. Reformen är föreslagen av vår främsta vetenskapliga forskare på språkjudens område profäsor J. A. Lundell i ”Svensk Rättstavning” Verdandis Småskrifer nr 368 ”Svensk Rättstavning” 1934 s. 36:
”Det enda rationella är, att vi begagna o-tecknet i samma betydelse som alla andra språk och för vokalen i bo, bonde, bodde, skaffa oss ett annat tecken, förslagsvis den grekiska bokstaven w.”
Nu skule dä räknas som en förtjänst om en bokstav lät’ kan samanbindas med den föregående äler den äfterföljande bokstaven i en handskrift, o ändrar man w-teknet i överenstämelse härmed så återfår vi dä avskafade teknet w. Istälet inför vi av bekvämlighetszäl tecknet ô. Härav fås
9:e reformen: o-judet teknas med ô.
Härmed har vi fot et fulständigt enhetligt o konsekvent stavningsystem, som är et resultat av mänizans förmåga at tilgodojöra sej de möjligheter naturen jer häne at samarbeta med sina medmäniskor. Övergången til den nya skriften zer så änkelt o naturligt at inget tras’el behöver ifrågakoma, då ändringarna inte medför något aldeles nyt utan bara avser så sälan förekomande bokstäver som z o c, vilkas användning skule utvidgas på et änkelt sät, varjämte de vanliga bokstäverna s, j, o får sit normala område lämpligt utvidgat, m. a. o. bokstäverna komer på sin rät’a plats. Nu är alt klart til handling.
Vad är at jöra? Vänta inte på myndigheterna, de har visat at de duger iñentiñ til, utan ta jenast i zälv me den nya stavniñen, för när man tagit hin i botn, so for en rô’n i land.