Substantivens kön.

En ledning vid bestämmandet af många substantivs kön kan man hemta dels af deras betydelse, dels, och ännu oftare, af deras ändelse.

I afseende å betydelsen äro följande substantiv

Maskulina:

Mäns namn och titlar: ex. Sigurd, dalkarl, fader; konung, dräng. Äfvenså namn på hanar bland djuren: ex. häst, bock, gumse, bagge, hjort, tjur, oxe, kalf, hund, galt, tupp.
Anm. Titlar, som ändas på råd äro neutrala: ex. riksråd, statsråd. — Om djurs namn se för öfrigt längre fram!
Sjöars och skogars namn, emedan sjö och skog, som båda äro maskulina, antingen i dem ingå: ex. Storsjön, Vansjön; — Solnaskogen, Finnskogen; eller ock under dem förstås: ex. Mälaren, Vänern; — Kolmården, Tiveden.
Dagars namn, emedan dag, som i dem ingår — ex. söndag — är maskulint. Äfven månaders namn, emedan det maskulina månad underförstås. Likaså årstiders: vår, sommar, höst, vinter.

Feminina:

Qvinnors namn och titlar: ex. Elin, dalkulla, moder; drottning, piga. Likaledes namn på honor bland djuren: ex. märr, get, tacka, hind, ko, qviga, hynda, sugga, höna.
Anm. Neutrala äro fruntimmer (af det tyska frauenzimmer, eg. frustuga) och qvinfolk.
Inländska älfvars och åars namn, emedan älf och å äro feminina: ex. Klarälfven, Dalälfven; Ljungan; — Fyrisån, Lagaån; Tidan.
Inhemska träns namn: ex. al, ask, asp, björk, bok, ek, gran, hägg, lind, sälj, tall.
Anm. Utländska floders och träslags kön är vacklande. Vide är neutralt.

Neutrala:

Verldsdelars, lands, landskaps, städers, slotts och gårdars namn, utan afseende på ordens skapnad: ex. det unga Amerika; — det fjällrika Norge; — det omtvistade Slesvig, det flacka Uppland, det leende Gästrikland; — det blomstrande Göteborg, det vänliga Säter, det lilla Ume; — det vackra Bäckaskog, det fasta Stegeborg; — det minnesrika Utmeland, det fula Träslända.
Bokstäfver, verb och partiklar, när de användas såsom substantiv: ex. ett a; — ett varde, ett gif akt; — ett nej, ett förbi, ett men, ett ack.

I afseende å ändelserna märkes, att följande äro

Maskulina:

dom: ex. guddom (gud-dom), mandom; rikdom (rik-dom), sjukdom; läkedom, kännedom.
lek: ex. väderlek, kärlek, storlek, tjocklek, smälek.
ad, nad: ex. månad (mån-ad), fägnad (fägn-ad), hägnad (hägn-ad); — lefnad (lef-nad), ledsnad (leds-nad), skilnad (skil-nad), vördnad (vörd-nad).
Anm. Härad är neutralt.
skap; ex. boskap, dårskap; egenskap, galenskap; vetskap, kunskap, vetenskap, köpenskap.
ing i konkreta ord, vare sig att de utmärka ett lefvande väsen eller ett dödt ting: ex. viking, niding, lätting (lätt-ing af lat), galning (galn-ing af galen), hedning (hedn-ing af det gamla adj. heden, hvilket förekommer äfven i andra ord, såsom hedentima, hedenhös), kältring, tätting, esping, strömming, geting; allmänning (allmänn-ing), ketting, hulling, messing, penning (penn-ing), köping, tärning.
Hit höra härstamningsord på ing: ex. Vesterbottning (Vesterbottn-ing af Vesterbotten), Närking (af Närke eg. Närike), Skåning (Skån-ing), Bohusläning (Bohuslän-ing); samt sammansatta på länding, i hvilka afledningsändelsen alltid är ing: ex. utländing, Uppländing, Jämtländing (bättre Jämte), Värmländing, Halländing.

Anm. Feminina äro: drottning (drottn-ing af drotten, pl. drottnar, konung, herre), kärring (eg. kärling af karl) och välling.
ling i samma fall som ing: ex. ättling, myndling, yngling (af ung), sjukling, vekling, främling, hvitling, hämpling, kyckling, killing (eg. kid-ling).
e, med plur. på ar: ex. ande, ände, tanke, timme, måne, droppe, holme, lie, kappe, kåre (vind), jätte, mosse, släde, spade, stege, vante, packe, bulle, undersåte, af hvilka flere oriktigt få ändelsen »a» i ental. Några sakna flertal, såsom: hafre, humle (växten), värme.
el, pl. ar: ex. fogel, igel, tistel, åtel, himmel, axel (på åkdon o. d.), bindel, mantel, kjortel, stapel, stöfvel (pl. stöfvlar), sadel, bygel; äfven utländska, såsom: cirkel, bibel, fistel, ränsel, pensel, pendel, sabel.
Anm: Feminina äro: fjäder, eker (på hjul), fläder, näfver, lefver, säter, åder; faster, moster, syster, moder, dotter. Jfr neutr.
er i vissa förklenliga ord: ex. lufver, spjufver, visper, fnasker, slusker, tölper, hvilka stundom brukas utan er, som är blott den gamla nominativändelsen.
Äfvenså andra substantiv på er, hvilka dels finnas endast i ental, dels hafva plur. på ar: ex. bäfver, lager (lagerträ), åker, seger; heder, hunger, ålder, ånger. Likaledes utländska, såsom: ceder, fiber.

Anm. Feminina äro: fjäder, eker (på hjul), fläder, näfver, lefver, säter, åder; faster, moster, syster, moder, dotter. Jfr neutr.
när: ex. kämnär, tullnär, körsnär, konstnär, gäldenär, borgenär.
are: ex. jägare, kikare, tumlare, källare; hammare, kammare, bägare, stackare (eg. stafkarl, karl, som stöder sig på staf, tiggare), följeslagare (följes-lagare i st. f. följes-lage, stallbroder); Romare, Schweitzare.
Anm. Neutrala äro: altare, ankare.
ande eller det aktiva participet, användt såsom substantiv och hänfördt till personer: ex. handlande, resande, studerande, ordförande.

Feminina äro:

het: ex. vishet, frihet, stolthet, undergifvenhet. Alla sådana äro abstrakta.
ing, ning i abstrakta ord: ex. viking (sjötåg, sjöröfveri), irring, sanning, aning, mening, näring, förtäring, fägring, vandring, bättring; — aktning, bergning, mätning, byggning, gryning, groning. Likaså: handling (handl-ing), segling (segl-ing), smuggling (smuggl-ing), förvandling (förvandl-ing), öfverrumpling (öfverrumpl-ing), med flere dylika, i hvilka afledningsändelsen är ing och ej »ling».
Om sådana abstrakta ord tagas såsom konkreta, bibehålla de likväl sitt feminina kön: ex. byggning (hus), klädning, rustning, skoning (på kläder). Äfven linning, våning, boning.
a, med plur. på or: ex. gata, kyrka, eka (båt), rotta, dufva, myra, humla (insekten), olja, fråga, plåga; förmåga, odoga, känsla; månglerska (ej »mångelska»); furstinna; abbedissa; prinsessa. Åtskilliga sakna flertal, såsom: sämja, svalka, räddhoga, rädsla, glömska, ilska, tredska. Jfr neutr.
an: ex. början, verkan, fruktan, fordran, dyrkan, ömkan, önskan, predikan, spillan i blod-, man-, tidspillan, afbidan, anhållan.
Anm. Några äro dock neutrala. Jfr neutr.
sel mest i abstrakta ord: ex. yrsel, hörsel, vigsel, blygsel, känsel, skötsel, trängsel, försel i in- utförsel m. fl., körsel, klädsel, gödsel. Dessa sakna merendels flertal.
Anm. Några äro neutrala: ex. betsel, stängsel. Jfr neutr.
else mest i abstrakta ord: ex. födelse, rättelse, kallelse, villfarelse, händelse, döpelse, liknelse, lidelse, rörelse, styrelse, skepelse, åminnelse, bedröfvelse, skrifvelse, begärelse, berättelse, förargelse, tacksägelse, ändelse, rökelse.
Anm. Några konkreta äro maskulina: ex. hackelse, stärkelse. Andra äro neutrala: ex. fängelse, täckelse.
d, t mest i abstrakta ord, när d och t mera tydligt visa sig vara medel för substantivets bildning: ex. bredd (af bred), längd (af lång), vidd (vid), höjd (hög), tyngd (tung), egnd (egen), mängd (mång-a), färd (far-a), köld (kyl-a), följd (följ-a), bygd (bygg-a), dygd (dug-a), blygd (blyg-a), mäld (mal-a); — gift i afgift, utgift m. fl. (gifv-a), skrift (skrifv-a), drift (drifv-a), tolft (tolf), nödtorft (tarfv-a), magt (förmåg-a), vigt (väg-a), drägt (drag-a), tägt i arftägt, intägt m. fl. (tag-a), ridt (rid-a), upptäckt (upptäck-a), vakt (vaka).
st mest i abstrakta ord, under samma villkor som d och t: ex. tjenst (tjen-a), konst (kunn-a), vinst (vinn-a), gunst (gynn-a), fångst (fång-a), komst i ankomst, utkomst m. fl. (komm-a), ynnest (unn-a).
Anm. Åtskilliga äro maskulina: ex. törst, tingest.
and, ång, med vokalförändring och plur. på er: ex. and (pl. änder), hand (pl. händer), rand (pl. ränder), tand (pl. tänder), strand (pl. stränder); — tång (pl. tänger), spång (pl. spänger), stång (pl. stänger).
Anm. Maskulint är brand (pl. bränder). Neutralt är land (som jämte sin ursprungliga plur. land, fått äfven en annan: länder).
i och särskildt grafi, logi, nomi, sofi, hvilka användas att bilda namn på vetenskaper; samt ik, ion och ur, allesammans i ord af grekisk, latinsk eller romanisk börd: ex. geografi, astrologi, astronomi, filosofi; anatomi, komedi, poesi; — politik, musik, fabrik; — nation, religion, direktion; — natur, literatur, censur.
Anm. Åtskilliga äro neutrala: ex. parti, geni, kompani.

Neutrala äro:

skap: ex. manskap, granskap, herrskap, värdskap, redskap, äktenskap, svågerskap, presterskap; och alla, i hvilka er utgått från are: ex. ridderskap (riddare), borgerskap (borgare), förmynderskap (förmyndare). Jfr mask.
a: ex. öga, öra, hjerta, dricka; samt i grekiska och latinska ord, såsom: drama, schema. Jfr fem.
an: ex. hemman, besman, nystan, nedan, lakan, sparlakan, skarlakan. Jfr fem.
on: ex. syskon, helgon, sviskon, ostron, fikon, krikon, plommon, hallon, nypon, lingon, päron, smultron, odon, ållon, hjortron, mjölon.
Anm. Maskulina äro: morgon (pl. mornar), och afton (pl. aftnar).
e, med plur. på n: ex. minne, lynne, rike, snille, lyte, näste, anlete, område, döme i efter-, om-, kungadöme m. fl., arfvode, ämbete, helvete, (af hel, död, och vite, straff), härbärge. Äfven utländska: ex. garde, regemente, testamente. Jfr mask.
el, er, utan särskild pluraländelse: ex. dobbel, hagel, betsel, stängsel; — blomster, buller, giller, ljuster. Jfr mask. och fem.
eri: ex. bageri, frieri, afguderi, gästgifveri, dagdrifveri. Likaså: lappri (förut lapperi), narri (af det tyska narrerei).
ande, ende eller det aktiva participet, användt såsom substantiv i abstrakt mening: ex. anförande, betänkande, utlåtande; — leende, afseende, beroende, förtroende, påstående. Jfr mask.
um, ium, eum i grekiska och latinska ord: ex. votum; — studium, opium; — museum.

Såsom af det ofvanstående synes, äro konkreta substantiv i allmänhet maskulina, abstrakta åter feminina.

Utländska ord äro, då de i svenskan användas, merendels maskulina, isynnerhet om de hafva tonvigt på sista stafvelsen: ex. altan, basun, kabal, juvel, agent, komet, trumpet, kardus, fiol, prestaf, kastrull, patrull, revers, madrass, armé; — bibel, fabel, muskel, cirkel, sabel; ceder, fiber, feber, teater; koffert, puffert, skonert, stickert; metvurst, lurifax.

Anm. Feminina äro emellertid de på i, ik, ion, ur (se ofvanför), och några andra. Neutrala äro de på um, ium och eum (se ofvanför), samt flere andra, ibland hvilka en del med tonvigt på sista stafvelsen, såsom: geni, parti, system, diplom, element, kapital, klimat, universitet, palats, substantiv, adverb, particip; de äro dock lätt igenkänneliga.

Med djurs namn är i svenskan, såsom i flere andra språk, ett alldeles eget förhållande.

Stundom finnas särskilda ord för hanar och honor, och då ofta äfven för deras afföda.

	Hanen:	Honan:	Fostret:
ex. a.	häst, hingst	märr, sto (neutr.)	föl (neutr.), fölunge (mask.), fole (mask.)
	bock	get	kid (neutr.), killing (mask.)
	gumse, bagge	tacka	lamm (neutr.)
	hjort	hind
	hund	tik	hvalp (mask.)
	tjur, oxe	ko	kalf (mask.), qviga (fem.), stut (ung oxe, mask.)
	galt	sugga, so	gris (mask.)
	tupp	höna	kyckling (mask.)
b.	hund	hynda
	katt (pl. er)	katta (pl. or)
	gåse (i flere landskapsmål.)	gås (pl. gäss)	gäsling (i landskapsmål.)

De flesta djurs namn hafva dock ett enda bestämdt kön. Sålunda äro maskulina: ex. abborre, broms, dogg, ekorre (eg. ekorne), falk, fisk, fjäril, gam, geting, gök, gös, haj, hare, hval, hök, järf, korp, lax, mal, mask, mops, mård, orm, orre, ren, räf, själ (sjöhund), snok, sparf, spindel, stork, struts, svan (pl. svanar), trast, uf, ulf, ål, älg, örn. Feminina äro: ex. and, anka, apa, braxen, dufva, fluga, flundra, groda, gädda, humla, lärka, myra, ormslå, (pl. ormslår), rotta, sill, skata, svala, åsna, ärla, ödla. Neutrala äro: ex. bi, får, höns (tupp eller höna), lejon, lo (lodjur, hvaraf varglo och kattlo; är dock äfven feminint), ostron, ök (dragare).
Vill man i sådana fall skilja hane från hona, sker detta genom sammansättning med ord af mera uppenbart kön.

	Hanen:	Honan:
ex.	renoxe	renko
	älgoxe	älgko;

	tjädertupp	tjäderhöna
	orrtupp	orrhöna;

	ankbonde	anka
	dufbonde	dufva;

	gåskarl	gås;

	räf	räfhona
	björn	björnhona.

Någongång, mest hos skalderne, finner man honans namn bildadt genom den feminina ändelsen inna, såsom: björninna, lejoninna, varginna. Oriktigt är »åsninna», då redan åsna är feminint.

Hos folket i nästan alla rikets landskap fortlefver ännu, och med friskt lif, känslan af ordens kön. Också kan folkspråket vida oftare, än det bildade tal- och skriftspråket, utmärka könet genom olika ändelser för artikel, substantiv, adjektiv och pronomen.

	Mask.:	Fem.:
ex.	en son	e doter (dotter)
	en sjö	e vik
	en axel (på vagn)	e axel (skuldra)
	en liten stafver (stör)	e lita stunn (stund);
	den hvite oxen	den hvita koa
	den lelle (lilla) ungen	den lella tösa;
	venstre foten	venstra hanna (handen);
	min far	mi mor
	en sån ve (ved)	e såda hätta (mössa)
	er häst	era ko
	tocken väg	tocka grop.

Af bonden har man alltså mycket att lära i fråga om substantivens kön.