Vakna!

Ett ord i stafningsreformfrågan

Det är förunderligt att se, med hvilket englatålamod det svenska folket, stundom åtminstone, tyckes vara utrustadt. Det kan tåla och taga emot det ena slaget efter det andra, utan att någon annan rörelse förmärktes än en liten uppruskning och sedan åter samma resignerade lugn. Det är just i dessa dagar jemnt ett år förslutet, sedan norrmännens sönderslitande af unionsbandet mellan de båda brödrafolken väckte oss svenskar ur en lång djup sömn för att låta oss se saker och ting, hvaröfver vi blefvo slagna med häpnad och till den grad förbittrade, att en allvarlig kris hotade att utbryta. Det hela fick dock en fredlig lösning, men den öfverhängande faran hade dock det goda med sig i sitt följe, att svenskarne voro uppmärksamgjorda därpå, att det ingalunda duger att sofva bort sin tid, utan att vi måste vaka och förbereda oss för alla eventualiteter, derest vi icke snart skola öfverröstas i den stora allmänna »Folkkonserten». Det gångna året har också i många afseenden varit en uppryckningens tid, svenska kvinnor och män hafva sökt att klargöra för sig det allvarsträfvande i situationen, och däraf har blifvit det glädjande resultatet, att alla slutit sig närmare till hvarandra, att de band, som innerst förena oss och hålla samman, ytterligare tilldragits och förstärkts och i dessa glädjande tecken har en ny tid af hoppfullhet och lifskraft åter ingjutits hos det svenska folket, och ingifvit lugn för framtida dagar. Men mycket vigt ligger fortfarande för Sveriges bebyggare deruppå att nogsamt se till, att dessa band i kommande tider på intet sätt försvagas, ty då bär det utför, utan tvärtom måste nya föreningslänkar allt framgent sökas och vinnas. För detta måste hvarje svensk kvinna och man, fattig eller rik, ung såväl som gammal, för så vidt det gamla Sverige är dem kärt, i sin mån och efter måttet af sina krafter arbeta.

Ett af de starkaste banden mellan svenska hjärtan är det gemensamma svenska språket. Att detta svenska språk är hvar och en kärt, är af alla, hög och låg, älskadt, såsom knappt något annat, derom lider det Gud ske lof intet tvifvel. I vårt talspråk divergera vi nog ganska mycket i Sveriges olika landsändar, men vårt svenska skriftspråk finner oss alla samlade på gemensam känd grund, och der gifves oss tillfälle att lära känna, värdera och älska hvarandra, der kunna vi knyta de förbindelser, som stärka oss som nation både inåt och utåt.

Som en blixt från klar himmel kommer derför helt nyligen den nya stafningsreformen, och det har ofantligt förvånat författaren af dessa rader, att denna ukas icke väckt någon allvarsam gensaga och i pressen synlig opposition. Eller ären i alla därmed belåtna? Kanske har det svenska folket åter tagit sig en liten slummerstund och glömt att följa händelsernas gång? Men vakna då! Gnugga sömnen ur ögonen och se hvad som händt! Måhända kan ju allt ännu ställas till rätta, men då duger det ej att förhala tiden.

En stor del, ja kanske de fleste, af svenska lärarekåren har kommit underfund med, att det är så svårt och tidsödande att lära de unga att stafva svenskan på det sätt, som vi äldre måst lära. Om orsaken är den, att nuvarande skolbarn äro mycket inskränkta eller de pedagogiska metoderna olämpliga, derom vet den oinvigde intet. Den tid, som åtgår att bibringa barnen denna kännedom af svenska språket är emellertid »alldeles för dyrbar» och skulle så väl kunna användas till andra »nyttigare» saker om det blott vore möjligt inskränka den. Hvilka dessa nyttiga saker äro, som böra ställas framför inlärandet af svenska språket, det vore roligt få upplysning om. Men hittills är det åtminstone logik i resonnerandet, ty det är ju en gammal känd sanning, att den som vinner tid vinner allt. Någon lösning i det uppstälda problemet tyckes dock bara omöjlig att finna. Men ett tu tre går ett ljus upp för höga vederbörande. Slopa det gamla stafsättet och inför ett nytt! Tänk hvad allting ändå är enkelt, blott man vet att finna sig till rätta. Hvilken härlig taktik att hädanefter använda i lifvets svårigheter och strider. Om de vunna segrarna just inte blifva af den beskaffenhet, att segervinnaren kan skryta dermed inför sina bekanta, så, hvad gör väl det, målet är vunnet, och salig dumboms sanning: ju simplare ju enklare har fått en storståtlig bekräftelse.

Men åter till sak. Hur länge skall det svenska språket användas som experimentalfält för alla möjliga och omöjliga hugskott. Så länge jag minnes tillbaka, har det laborerats och experimenterats med nya metoder och nya idéer. Skall det då aldrig blifva ett slut på denna försökskult? Om icke, är det fara värdt, att tålamodet hos dem, som skola njuta af de olika försöksplantorna, i stället tar slut.

Den nya stafningsreformen går nu ut på att förenkla de så vanliga t- och v-ljuden, och de hittills använda beteckningssätten, med dt, fv och hv skola slopas. Här, liksom alltid annars vid antagandet af något nytt måste naturligtvis noga kalkyleras, hvilken vinst och förlust genom det nya kunna väntas, och i hvilket förhållande dessa faktorer ställa sig till hvarandra.

Den generation, som lärt sig och använder det nu mest — tyvärr icke endast — gängse skriftspråket vinner intet, men väl tvärtom, som nedan skall visas. Vinsten stannar alltså hos mer eller mindre inskränkta skolbarn, för hvilkas skull reformen gjorts, och hos dessas lärare, hvilkas uppgift blir litet lättare. Och då skola »de efterkommande naturligtvis i tacksamt minne bevara alla, som hjelpt till att plocka bort stötestenarna i deras väg», men denna tacksamhet kommer säkerligen också att vara af ganska blandad beskaffenhet.

Vid antagandet af den nya stafningsreformen har hänsyn naturligtvis tagits endast till dem, som derpå trotts vinna. Men är då svenska språket icke gemensam egendom för hela det svenska folket, eges det inte just af dem som lärt att tala och skrifva detsamma, som lärt att älska och hålla det kärt? Då borde väl dessa i all rättvisas namn också hafva ett ord med i laget vid handhafvandet och skötandet af denna deras gemensamma egendom. De kunna visserligen hafva godkänt de personer, som ställts i spetsen för egendomens ans, skötsel och vård, men börjar nydaningslustan blifva för stor och brådskande, då tillkommer det egendomsherrarna att bromsa. Och ganska säkert vore den nya stafningsreformen ännu icke beslutad, derest från alla håll omdömen riktigt inhemtats, hvilket rättvisligen bort ske. Måhända är det likväl ännu icke för sent att få fram deras talan och rätt, som hittills åsidosatts.

Har kanske svenska skriftspråket sjelft vunnit något genom den nya reformen? Skönhet? Nej! Mera klarhet och tydlighet? Nej och åter nej, men raka motsatsen! Missförstånd och tvetydigheter blifva hädanefter svårare att undvika, hvilket naturligtvis reformens vänner söka bagatellisera bort med förklaringen, att dessa svårigheter öfvervinnas mycket lätt med litet god vilja och förstånd. (»De finnas ju för resten redan i talspråket, och det går ju så förträffligt»). Det är nog tyvärr en sanning, men när menniskor tala till hvarandra, så kan ju ett missförstånd förklaras i samma ögonblick nästan, som det gjorts. Men i skriftspråket talar bortrest vän till vän, lärd till olärd, förman till underordnad ja den döde vise talar till den efterlefvande kunskapstörstande, och då är sannerligen ett tydligt språk af nöden, ty eljest förloras mycket mera dyrbar tid, än åt skolungdom genom reformen någonsin tillnärmelsevis vunnits. Och om vårt talspråk nu befinnes ega en hel del brister och oegentligheter som kanske äro omöjliga utrota, skola dessa därför införlifvas jemväl med vårt skriftspråk och detta därigenom dragas ner i stället för att höjas och lyftas? Är det icke att anse som ett fattigdomsbevis, att så vidt skilda begrepp som t. ex. trädt och trätt, blödt och blött, vidt, och hvitt, hviner och viner, hval och val, hvar och var etc., exempel som kunna framdragas i tusental, i skriftspråket skola hafva samma beteckningssätt, fastän så är förhållandet i talspråket, då man eger ett sådant enkelt och naturligt, praktiskt och bekvämt medel att borttaga denna brist, nemligen genom en liten extra beteckning eller bokstaf, fastän det till en början för en och annan kan vara litet svårt att lära sig använda den. Och oaktadt detta praktiska sätt af reformvännerna anses förkastligt i skriftspråket, så finnes det icke en enda af dem, som ej i likhet med oss alla i det allmänna dagliga lifvet finna för godt använda detta knep, för att skilja lika saker, afsedda för olika ändamål, från hvarandra.

Af hvad här ofvan sagts framgår det ganska klart att den påbjudna stafningsreformen är nästan omotiverad och säkert olämplig, och tror jag mina meningsfränder vara legio. Nu kommer härtill kapitlet om reformens direkta skada och de förluster, som därigenom åsamkas, och sannerligen, pekuniära förluster, split, söndring och oenighet har det svenska folket i dessa dagar ingalunda råd eller rättighet att utsätta sig för. Olika pappors och mammors extra utgifter för nya reformerade skolböcker med ty åtföljande slopning af äldre syskons nu oanvändbara dylika blifva nog inga angenäma öfverraskningar, äfven om de med uppoffringar kunna bäras, men hela vår litterära produktions alster, enskilda och offentliga bibloteks bokskatter skola inom en tidrymd af 15 eller 20 år till stor del ega endast makulaturvärde, då den uppväxande ungdomen säkerligen ej vill befatta sig med dessa besynnerligt stafvade arbeten, då det väl är att hoppas, att hvar och en också lärt sig älska språket, på samma gång han lärt sig behandla det. Eller kanske han då skall lära sig stafva på det gamla sättet? Ja, det vore ju en lösning, men hur går det då med den i ungdomen vunna tiden? Någon fullständig samling lexikon och uppslagsböcker, utan motsägelser nästan oumbärliga i våra dagar, har ännu icke på grund af dermed förenade kostnader kunnat öfverlemnas åt svenska folket, men hvad som finnes är likväl ganska ansenligt och dyrbart. Hvem skall bära kostnaderna för dessas »reformerande». Under utgifning är nu bland annat det svenska nationalverket »Nordisk familjebok», en millionaffär. Huru skulle subskribenterna å detta arbete blifva till sinnes, om fortsättningen helt hastigt skulle utgifvas »reformerad». Dela sig dessa i två lika hälfter — sangvinisk förhoppning af reformvännerna — så är kanske företaget ruineradt, om båda skola få sin vilja fram, och utgifvandet upphör af sig själft. Skall arbetet utgifvas efter den påbörjade planen, hvilket enligt min åsikt är det riktiga, ty köparen af detta arbete tänker tydligtvis närmast på sig själf, då är det ju onjutbar frukt för den kunskapshungrande ungdomen, som sålunda vunnit tid, men förlorat hjälpkällor.

Och till sist, mina damer och herrar! Om den påbjudna reformen nu vinner laga kraft och icke blir upphäfd, utan vi i stället fogligt och beskedligt underkastat oss alla dess verkningar och tagit dess konsekvenser samt resignerat i den nya ordningen, tron i att allt då är klart? »Nej aptiten kommer, medan man äter», heter det.

Reformationsvännerna hafva flera nyheter att bjuda på. Nästa gång hafva vi j-, sje-, och tjeljuden, som skola slopas, för att spara tid åt nuvarande skolungdoms barn. Att taga bort allt på en gång, det hade blifvit för mycket af det goda för vår tids skolungdom, den kunde då kanske fått tid öfver till odygd. Nej, sakta i backarna skall det gå, men reflexionerna göra sig under tiden sjelfva. Reformationsvännerna hafva tydligtvis också tagit med i räkningen de tusen sinom tusen landsmän, som utom vårt lands gränser sökt sitt arbetsfält, men af hvilka allt fortfarande deras gamla modersmål varit läst och älskadt, i många fall måhända varit det enda band, som hållit dem fast vid gamla Sverige? Kanske de nu komma på den idén, att vilja spara så mycken tid för sina barn, att de ej vilja lära dem någon svenska alls, utan något »nyttigare» i stället, då de i främmande länder svårligen så lätt kunna följa med alla reformerna? Det är fara värdt, att det kommer att gå i den riktningen, och då måste vi i Sverige också eröfra, hvad vi har förlorat i Amerika. Det blir snart för mycket att återeröfra härhemma; Finland, Norge, Amerika! Till slut får väl Sverige ingen plats själft. Och är då verkligen svenska skriftspråket så bristfälligt och dåligt i sin nuvarande gestalt?

Är denna månghundraåriga byggnad så ful, skröplig, otidsenlig, att den nu, oaktadt det ideligen lappats och ändrats i alla dessa senast förflutna 30 år utan afbrott, likväl skall behöfva undergå så genomgripande, så kostsamma omgestaltningar? Eller är det blott nyhetsmakerilusta som gripit omkring sig. Är det så, då måste här utlemnas nya instruktioner eller skaffas nya krafter att sätta byggnaden i brukbart skick. Derför måste också alla, som lärt att älska denna urgamla byggnad, vårt svenska språk, och som just genom sin kärlek till detsamma fått delaktighetsbevis i dess debet och kredit och ansvarskänsla för dess skötsel, alla måste därför klämma fram med sina åsikter och lemna förslag och bidrag till att nödiga riktiga åtgärder med det snaraste vidtagas. Hvar och en måste afgifva sitt votum, som pligt och samvete bjuder, men ingen eger rätt att svara: »det är mig likgiltigt», ty det skadar saken i dess helhet.

Jag har sökt frambära de skäl, som göra mig till motståndare af den nya nyss antagna stafningsreformen, ej därför att jag hoppas att ukasen blir upphäfd, liksom det för några år sedan hände i Frankrike, der likväl skriftspråket icke lika mycket som här är hela folkets egendom, men der det skedde likväl, i det att den i skolorna redan påbjudna reformen ändrades, utan derför, att möjligen någon förmåga och kapacitet härigenom uppmärksamgjord på frågan skulle vilja träda i bräschen och söka åstadkomma, att en allsidig utredning en gång för alla verkligen blir gjord och detta på fastställda riktiga principer och ej sålunda, att hvarje förfluget hugskott skall inkastas som profplanta. Det är en olycka för Sveriges folk, ej minst för den ungdom, för hvilken man önskar jemna vägen, om detta oefterrättlighetssystem längre skall få råda. Svenska akademien är i mitt tycke den institution, som här i Sverige bör tilldelas detta åliggande, om den med sig förenar språkliga auktoriteter, men därom kunna ju meningarna vara delade, men i hvarje fall måste alla experiment från mer eller mindre vederhäftigt håll vara absolut förbjudna, när det gäller förvaltandet af vår nästan dyrbaraste skatt, vårt svenska riks-skriftspråk.